Små barn, känslor och syskon

En läsarfråga

”Idag har varit en kaotisk dag mellan mig och min 5,5 åriga dotter och jag känner att jag skulle behöva lite tips och råd i hur jag ska gå till väga i liknande situationer i framtiden.
Hon har det senaste året haft svårt att lyssna när vi ber henne sluta med något, vilket även var problemet idag. Det kan handla om allt möjligt från att sluta hoppa i soffan till att sluta göra saker mot mig och lillebror eller saker som är rent av farliga.

Jag kan be henne snällt flera gånger och förklara varför jag vill att hon ska sluta men det är som att hon inte hör mig. Jag försöker även avleda men det hjälper inte heller.

Sen med denna sömnbrist så är tyvärr inte tålamodet det bästa så slutar med att jag blir arg och det är det enda då som får henne att lyssna. Kände mig som världens sämsta mamma som blev så arg idag att jag sen bara satt och grät och då kom dottern och vi grät tillsammans. Pratade sen om vad som hände och jag sa att jag verkligen inte vill bli arg och jag sa förlåt. Har även frågat henne hur jag kan göra för att få henne att lyssna när jag ber henne att sluta och hon har haft några idéer som jag sen även testat men som inte funkar i stunden.

Det är även att hon många gånger skrattar och fortsätter med saker som jag flera gånger ber henne sluta med.

Detta har pågått så länge nu och där jag provat så många olika tillvägagångssätt att jag nu inte vet vad vi ska göra.”

/Mamma till dotter 5,5 år och son 8 månader.
(Barnen på bilden har inget med insändaren att göra.)

Reflektion

Det finns inga enkla svar eller universallösningar. Därför skriver jag en reflektion, som du kan läsa och fundera kring. För det finns saker vi kan tänka på och ha med oss som gör att vi får en vardag som flyter på lite bättre.

Först, detta att få syskon

I nio månader så pratas det om hur roligt det skall bli med bebis, det längtas och förbereds till dagen hen skall komma. Sen kommer de vuxna hem och visar upp en knodd som man inte kan leka med, måste vara försiktig med och någon som tar typ all tid och uppmärksamhet.

Många som kommer och hälsar på vill helst titta på bebisen, har ofta presenter till densamme. Som ”storasyskon” är det lätt att bli fundersam, vad var det roliga? Man kan ju nästan känna sig lite lurad. Detta är ju ingen man kan leka med? Dessutom får man ofta bara vara 15h på förskolan så det finns massor av lek ”över” på dagarna, men sällan någon att leka med. Dessutom har man ofta en massa spring i benen, energinivån är ju ”anpassad” till förskolan och det gör att de vuxna tycker att man stimmar runt...

Att ha insikt om detta är en bra början, här kan det dölja sig många känslor, besvikelse, saknad och mycket energi. Men det kan naturligtvis också finnas glädje och lycka. Vi behöver komma ihåg att alla barn är unika det är även vi föräldrar.

Att bli storasyskon - få lov att växa och bara vara

Fundera kring hur du kan skapa delaktighet. Kan storasyster, i detta fall, ansvara för att presentera och berätta om bebisen för alla som kommer och hälsar på? På så sätt få en stund i rampljuset. Ha ansvar för att hämta snuttefilt, napp, blöja mm. Vara med och välja kläder, fundera på hur varmt/kallt det är?

Andra storasyskon kan sakna att få vara liten och minst - behöver lite extra närhet och egen tid. Det behöver inte alltid vara något mycket eller stort. Men verkligen egen-tid, när vi vuxna har fullt fokus, ingen mobil, ingen TV, inget vuxenprat, ingen bebis - utan bara ni två en stund. 10 minuter då och då fyller ofta på ”behovsdepåerna” bra.

Att inte orka leka hela tiden

Allt behöver inte vara ”lek-lek” - för barn är nästan allt lek och lär. Detta att vara storasyskon kan ju få ha fördelar också, man kan få ansvara för nya saker, man kan få vara med och hjälpa till mer. Läs mer om ansvar och villkorande

Om du är föräldraledig så fundera igenom vilka vardagssaker som du gör varje dag. Lagar mat, klär på, byter blöja, tömmer diskmaskinen, viker tvätt mm. I vart och ett av de momenten kan ett större syskon få vara med. Du kan visa och sen ta ett steg tillbaka. Visst tvätten blir kanske inte vikt precis som du vill MEN ni gör tillsammans, bordet dukas till kvällsmaten, kanske inte med helt rätt bestick och tallrikar men för varje gång lär de sig. Ni kan prata om hur många gafflar som behövs osv? Att bära en tallrik i taget är bra osv. En plastkniv, en gurka och en skärbräda sysselsätter en 5-åring en bra stund och hen lär sig lite och kan stolt presentera salladen sen.

Dessutom blir det win win, när barnen blir tonåringar behöver du inte Turo-uppfostra, då vet de redan hur både tvättmaskin och diskmaskin fungerar.

Svårt att lyssna

När vi gör något vi tycker är roligt då vill vi ogärna sluta. Om hon är glad och sprallig och hoppar i soffan då är hon sannolikt inte sugen att skifta fokus till dig. Små barn har inga uttänkta planer eller strategier, de är här och nu. Därför finns det några saker vi kan tänka på.
1. Börja med att bekräfta det du ser, exempelvis: ”Åh jag ser att du har jätteroligt nu och att du har massor av energi.”
2. Sen ser du till att få ögonkontakt innan du faktiskt säger det du vill. (Ett bra tips i alla lägen)
3. När du sen pratar så använd JAG-språk. Ex: ”Jag vill ….” Istället för ”Du måste ....”

Detta är ofta hjälpsamt när vi vill nå fram. När vi bekräftar dem - det vi ser så behöver de inte ”visa ännu mer” för att vi skall förstå. I detta exempel hoppa mer och högre när du säger sluta.

Här kan vi också slå på vår behovsdetektiv. Ofta försöker vi avbryta ”stimmig lek” och få dem att göra något mer stillsamt. Men när barnen inte varit på förskolan/på lekplatsen/i trädgården eller utomhus då har de ofta "spring i benen" och mycket lagrad energi. Då är det bra om vi kan hjälpa dem få utlopp för den.

Fundera på vad ni kan göra inomhus? Kanske en enkel hinderbana? Dansstop? Hoppa hopprep? Utomhus kan ni spela fotboll, gunga, gå till lekplatsen eller cykla en runda? Om du vet vilka dagar och stunder ni brukar "hamna här" så fundera och se om du kan ligga steget före. Att fundera ut aktiviteter är också något ni kan göra tillsammans. Skriva lappar – aktiviteter med energi och aktiviteter som ger återhämtning och lugn.

Känslor

"Varför gör du så?" Kanske säger du så ibland när din dotter gör något ”osmidigt”. Väldigt sällan får vi tydliga och användbara svar. Eller det är fel, svar får vi men de är svårtolkade. För vi får de svar barnen kan ge oss men kanske inte på ett sätt som vi förstår. Det är därför bra att prata kring det vi känner och tänker. Ordförrådet utökas och både vi och de lär sig att sätta ord på känslorna.

Att som förälder tappa tålamodet och höja rösten eller uttrycka sig på ett sätt man ångrar, är mänskligt, även vi föräldrar gör fel. Att du reflekterar och tänker efter och sen säger förlåt och reparerar är guld. Dina barn ser då hur du hanterar motgångar, hanterar misstag och lär sig att det är mänskligt. Mer om reparera kan du läsa här.

Barn behöver inte perfekta föräldrar, de behöver äkta inkännande föräldrar som när de upptäcker att de gjort fel eller att det finns en bättre lösning är villig att säga förlåt och tänka om.

Och sist, detta med att din dotter ibland skrattar när hon får en tillsägelse eller när hon gör något hon inte får. Det kan ju upplevas som nästan provocerade för oss vuxna, som om vi inte blir tagna på allvar. Men här behöver vi stanna upp och inte låta våra egna känslor ta över. Många gånger är skrattet raka motsatsen – nämligen ett tecken på att barn påverkas mycket av det vi säger. Så pass att det för dem blir lite obehagligt. Skrattet är då ett uttryck för känslan, det kan vara skam, oro, rädsla eller så är det ett försök att påverka dina och era känslor.

/Malin Söderberg