Säg nej - och stärk ditt barn på samma gång

När barnen opponerar sig

Hur gör vi då? Hur undviker vi att skapa lydiga "ja-sägare"? Hur kan vi stödja och möjliggöra för våra barn och ungdomar att stå upp för sig själva och det som är viktigt för dem?

Vi behöver inse att vi inte kan kräva lydnad och regelefterlevnad när barnen är små/unga och sen förvänta oss att de skall stå upp för sig själva och det som är rätt senare i livet, i tuffa och avgörande situationer. 

Det är hemma de lär sig hur världen fungerar och vad som är tryggt.
Är det okej att opponera sig? Att göra sin åsikt hörd? 

Om jag gör det som någon annan vill nu, kan jag då ändå tycka annorlunda och behålla min egen åsikt?

Jag vet att föräldrar vill att barn skall växa upp, bli ungdomar sen vuxna som står upp för sig själva, för andra och för det som är rätt, även när det är svårt. Kanske särskilt viktigt att känna sig trygg och ha mod att stå upp mot någon med mer makt. Om vi vill ge dem den tryggheten då måste vi möjliggöra det här och nu.

Ett konkret vardagligt exempel är skärm/speltid.

Även om ni pratat om skärmtid, om varför ni behöver ha vissa begränsningar och regler så uppstår starka känslor när hen måste avsluta. Det blir det jobbigt. 

-       Okej vännen, nu är det dags att stänga av Ipaden

-       Amen mamma, ALLA andra får spela mycket längre, snälla! Det är så orättvist. Det är bara du som gör såhär med tid.  Kom igen, bara fem minuter till, bara lite till.

Ditt barn opponerar sig, ja det är ett sätt att se det. Men du är förälder, det är du som satt upp regeln, hen är ett barn/tonåring, som fortfarande har kvar och har rätt till sina känslor. Hen framför sina åsikter men det är du som äger beslutet.

-       Ja, jag vet att det är jättejobbigt. Det är svårt att sluta göra något som är kul. Jag förstår att du vill fortsätta, att du har roligt med dina kompisar, jag fattar det, men det är slut nu. Du har två val, antingen ger du mig Ipaden eller om det känns alldeles för jobbigt så kan jag ta den och stänga av. Oavsett så är det slut nu. 

Men vet du vad? Detta är något jag verkligen tycker om hos dig och jag menar det. Jag älskar att du vet vem du är, vad du vill och att du inte är rädd för att säga vad du tycker och stå upp för dig själv. Att du tydligt klargör, för hur du känner, vad du vill och behöver. Men mitt svar är fortfarande nej.

Två saker är sanna, svaret är nej och du uppskattar att hen vet vad hen vill.

Att tro på, att opponera sig och vilja ha sin Ipad är inte samma sak som att i framtiden vara en förkämpe för rättvisa eller att våga säga nej när kompisarna pressar på om något som inte känns bra. Men tänk utifrån ett ”kretskorts-perspektiv”:

• Jag lär mig att det är okej att säga ifrån, även om det är obekvämt.
• Att det är okej att opponera sig när jag tycker annorlunda.
• Jag får mod att säga ifrån även när jag upplever att jag har motsatt åsikt till någon med mer makt.  

Jag vill att barn skall svara JA på detta.

Se om du, när ditt/dina barn opponerar sig, kan hålla tanken på att det de gör i grunden är hälsosamt och hjälpsamt. Tänk att ditt jobb är att fatta ett beslut, men ditt barns är att hålla fast i sin känsla och i sin uppfattning, de tränar.

Om vi vill lära för framtiden så behöver vi uppmuntra det, istället för att ”bråka” tillbaka.

-       Kan du för en gångs skull bara göra som jag säger. Du vet vad som gäller sluta nu upp, osv..

Försök istället med lite uppmuntran.

-      Okej, svaret är nej, jag kommer inte att ändra det. Jag uppskattar att du vet vad du vill och att du inte är rädd för att säga det, även när du vet att det går emot något jag sagt. Det betyder inte att jag ändrat mig.

---------

Om du inte läst andra delen som handlar om gränser och regler så tipsar jag om det. Innan du bestämmer dig för att hålla fast i något du bestämt, är det klokt att ha resonerat kring varför regeln finns. Du behöver också vara säker på att den är viktig och bra för din familj och fundera över vilka beslut som bör tas av vem.

Kom ihåg att det går bra att ändra sig och fatta ett nytt beslut. Barn behöver inte perfekta föräldrar, utan vuxna som är autentiska, som kan göra fel, ändra sig och tänka om.  

Hur går dina tankar? Jag är nyfiken!