Reparera mera!

Vikten av att reparera när vi gjort fel

Alla föräldrar och vuxna gör fel ibland. Vi höjer rösten eller kanske till och med skriker. Ja, det händer även mig. Tänkte prata om hur vi reparerar, även om det efter en stund känns som om det är ”ur världen”. 

Att reparera och laga är jobbigt. När vi gör det så måste vi komma i kontakt med vår egen ånger och skuld. Men att laga/reparera är avgörande, skall förklara varför. Det är viktigt för våra barn att vi som vuxna vågar återvända till händelsen som känts jobbig, orättvis eller lite otäck  - att vi adderar ett lager med närvaro, kontakt och värme. Ett verkligt exempel. Hoppas att det skall inspirera dig till ”reparation” när det behövs. 

Bra föräldrar gör inte alltid rätt -  bra föräldrar reparerar

Ta in det: bra föräldrar/vuxna reparerar, det innebär att bra föräldrar ställer till det ibland. Alla gör vi fel. Redan här kan du ta ett djupt andetag och andas ut tillsammans med mig - av lättnad - vi är i gott sällskap. Vi är inte den bästa versionen av oss själva hela tiden.

MEN du behöver inte se dig själv som den som gör fel. Du kan definiera dig själv som den som reparerar en händelse - inte av händelsen i sig självt. Detta är väldigt viktigt, i det lila perspektivet får det oss och våra barn att må bättre i stunden. I det större perspektivet, blir det ännu viktigare. Här kan jag bara prata utifrån mig själv men jag hoppas att du kan känna och förstå vad jag menar. Vill också vara tydlig med att jag pratar om att göra bra inte att vara bra, det är ingen värdering av oss som vuxna utan det handlar om det vi gör.

 Jag vill inte att mina barn skall "gå ut i världen" och tänka att i mina närmsta relationer, i min familj, där är alla ”perfekta”. De är perfekt inkännande och tolkar varje känsla jag har och gör alltid allting rätt.

Det vi upplever hemma, om det är vuxna som aldrig gör fel utan är perfekta, så tror vi också att världen fungerar så.

Jag vill att mina barn skall tänka, ”i mina närmaste och mest hälsosamma relationer, där gör de vuxna inte alltid allt rätt, men de ser mig, är nyfikna på min upplevelse, lyssnar på mig och de vill förstå, de går inte i försvar och de ignorerar inte." 

När jag ”reparerar” med mina barn visar jag dem hur en hälsosam, resilient/motståndskraftig och tålig relation fungerar. Vi gör fel ibland och då reparerar vi.

Ett exempel:

Det har varit en jobbig situation tidigare men nu är det lugnt igen. Skall Anna låtsas som ingenting och bara släppa det? Detta har hänt:

Anna nattar sin 2 åring samtidigt som 6- och 9-åringen, som vet att de skall vara tysta och lugna, är högljudda och stör i rummet intill. 

Anna öppnar dörren, tittar på äldste sonen och ger en arg blick ”kan du vara tyst för en gång skull och bara se till att komma överens med din syster!!” 

När hon stänger dörren så hör hon honom säga, ”Va! Varför skyller du alltid på mig? Jag har ju inte ens gjort något! Detta är så orättvist.” Anna tar ett djupt andetag och säger ”what ever” tyst till sig själv och fokuserar vidare på nattningen.

Senare på kvällen efter att de ätit kvällsmat funderar Anna på det som hände. Hennes son säger ingenting, kanske bäst att bara låta det rinna ut i sanden? Eller borde hon ta upp det som hänt?

Såhär:

OM Anna inte tar upp händelsen så tar hon inte bort den dåliga känslan som finns hos sonen, den försvinner inte, kroppen glömmer inte. Han mår inte bättre för att hon inte pratar om det.

OM Anna istället tar upp händelsen, så finns naturligtvis ”risken” att han startar igen ”Ja mamma du skyller alltid på mig….” och Anna får kanske en ny diskussion att jobba med.

Men hon bör låta det komma upp till ytan, ta möjligheten och skapa ett nytt slut.  Händelsen skall inte, för sonen, sluta med en känsla av att alltid få skulden, av att ingen förstår, ingen bryr sig. När händelsen lyfts upp igen så kan de tillsammans skapa ett nytt slut som känns bättre. DET är var reparation handlar om.

Så efter maten säger Anna:

”Du, jag vet inte vad som hände mellan dig och syrran, du har rätt, jag tittade bara på dig. Jag skyllde på dig och jag förstår att det inte känns ok.” 

”Ja hon knep mig! Varför tror du alltid att det är jag? Jag skrek bara för att hon knep mig.”

”Ok, jag hör vad du säger, det kändes säkert jobbigt, både knipet och att få skulden, jag hör dig. Du har rätt jag lovar att göra bättre.”

Det behövdes inte mer, Anna tog ansvar, var nyfiken och lyssnade in. Validerade hans känsla och upplevelse, hon tog ansvar. Vid middagen fanns en känsla av avstånd mellan dem efter en händelse som kändes jobbig för båda. Nu har de lyft upp den och kommit närmre igen. 

Detta är vad reparera är, att ta ansvar. Exemplet visar att vi kan göra fel och hur vi kan –”göra bra” och ändra slutet på en händelse.

Okej, nu kanske du tänker att så lätt är det inte. Och du har rätt, ibland landar det inte direkt, ibland finns det väldigt starka känslor kvar. Detta är något vi alla behöver träna på, både vi vuxna och barn.

MEN gör det ändå – reparera! Ta ansvar visa vägen även om det tar tid. 

Du går in och tar upp frågan och gör på samma sätt. OM det blir en "uppvarvning" och du känner att ditt barn går i affekt så kan du lugnt säga att jag ser att detta fortfarande är väldigt jobbigt.  Jag vill att du skall veta att jag skall försöka att göra bättre nästa gång. 

Sen går du därifrån. Fortsätter det så bekräftar du känslan du ser och säga igen att du förstår och att du skall göra bättre. Inte försvara eller "nu räcker det" utan bara jag ser och jag förstår.