När barn och unga ljuger

"Det var inte jag som pajade tornet! Det föll bara!" 

De flesta vuxna som har barn omkring sig har upplevt detta, att barn inte vill kännas vid utan istället ljuger. 

Här behöver vi ta bort känslan av skuld och skam och försöka nå fram till vårt barn. Vi börjar med att bekräfta känslan.

"Ok, men OM någon välte och pajade tornet som lillebror byggt upp, då skulle jag förstå. Att ha en lillebror är jobbigt ibland. Att behöva dela med sig av saker är ofta jobbigt.

OM det vältes, skulle jag bli upprörd men jag skulle först av allt erbjuda en kram och jag skulle försöka förstå vad som hade hänt och försöka hjälpa till.

Om du vill ha en kram, så skulle jag verkligen tycka om att få ge dig en. "

"Japp jag har gjort all läxa"

Även i detta exempel behöver vi ta bort känslan av skuld och skam och försöka nå fram och knyta an till vårt barn. Börja med att bekräfta känslan.

"hmm... Ok Jag fick ett mail från din lärare som sa att det mesta av inlämningen saknades. Lyssna: Du kommer inte att hamna i trubbel. Det jag bryr mig mest om är vår relation, inte din läxa. 

Jag gissar att något med uppgiften kändes svårt och klurigt OCH att prata med mig kändes jobbigt. Jag vill förstå, kan vi prata om det? Jag lovar, jag skall inte skälla på dig eller klaga på dig. Jag kommer lyssna och försöka förstå." 

Det känns ofta irriterande när vi ser och hör vårt barn eller tonåring förneka något vi vet är sant. Det är lätt att som förälder känna och tänka: "Så respektlöst! Varför ljuger du!? Om du bara hade berättat sanningen från början hade jag aldrig blivit såhär arg!"

Men varför ljuger barn? Om vi ​​stannar upp för en stund. Släpper den första instinkten och känslan som följer med när vi vet att vårt barn/tonåring ljuger och istället zoomar ut och blir nyfikna, då blir en lögn ganska fascinerande, eller hur?

Vi kan få ett barn som i grunden vet att vi vet sanningen... att ändå välja att berätta en annan historia. Det är något väldigt intressant på gång här som vi behöver vilja förstå.

Läs detta sakta: Barn ljuger för att skydda sin kontakt, anknytning och relationen med oss vuxna.

Barn och ungdomar har fokus inställt på vad som drar oss närmare dem. Men de lär sig också vad som för oss bort från dem - straff, kritik, förlöjligande och ilska.

Om barn tror att deras föräldrar och vuxna i familjen kommer att reagera på sanningen med ilska, fördömande och straff, då ljuger de för att försöka bevara anknytningen.

Om barn tror att föräldrar kommer att reagera på sanningen med nyfikenhet, oro och förståelse, för att det finns en godhet bakom ett dåligt beslut eller beteende, kommer de att ha lättare att vara öppna och ärliga.

Som föräldrar kämpar vi ofta för att "inte låta våra barn komma undan med något" och vi känner oss ofta tvungna att "bevisa för våra barn att vi vet att de ljuger."

I relationer har vi ett val bevisa att vi ha rätt eller att hålla kontakten/stärka relationen... men inte både och. Jag säger därför ofta till föräldrar att försöka prioritera anknytning och relation. (Vi har inte mindre rätt för att vi väljer att vara nyfikna och visa förståelse, men vi har målet i sikte.)

Jag tror att du kommer att bli förvånad över sanningssägandet som följer. När vi, barnen i detta fall, känner oss trygga och lyssnade på, då växer vår tillit och vi vågar öppna upp och prata även om det som är svårt och när vi kanske gjort något vi ångrar eller våra känslor tagit överhanden. 

Återkoppla gärna! Hur går dina tankar?