Konflikthantera - som en pilot i turbulent väder

Våra barn behöver vårt ledarskap. 

Du vet, de dränerande och tröttande situationerna, när vi har samma konflikt igen och igen? Kanske har du fått tips och råd om hur du ska lösa och hantera dem, men det är inte alltid så lätt.

Ofta blir det tydligare när vi kan se det framför oss. Så kan det vara för mig, ord kan bli platta, men när jag kan föreställa mig och känna in då är det lättare att förstå. Tänkte därför skriva några olika scenarier, du får gärna berätta om detta exempel är hjälpsamt och om det är något du känner igen dig i och kan relatera till.

Föreställ dig att du sitter i ett flygplan som passagerare.

Ni flyger genom ett stort oväder och det är enorm turbulens. Du och de andra passagerarna är rädda och ni ”flippar ut” fullkomligt, skriker och gråter.

I barns liv är mycket turbulent, mycket är nytt och osäkert, de är passagerare och vi är piloter.  Vad behöver våra barn då från oss? Sätt dig i passagerarsätet igen. Du skriker och du är verkligen jätteorolig. Vad är det som händer…?

 Piloten säger i högtalaren:

Reaktiv pilot:
”TYST allihop! Ni måste vara tysta! Ni stör mitt fokus, jag kan inte tänka klart när ni skriker såhär, ni måste lugna ner er!  

Som passagerare så tänker jag:
Åh nej, om min rädsla och mina känslor räcker för att få piloten att känna att hen inte kan göra sitt jobb då är det illa, nu känns det ännu värre. Det faktum att piloten reagerar så här, blir så arg och reaktiv gör att jag tvivlar på om hen är kapabel att flyga oss säkert genom detta.

Orolig och osäker pilot: 
”Hej...jag hör att ni är oroliga, jag vet faktiskt inte riktigt hur jag skall göra, det är väldigt dimmigt, jag vet inte om vi kommer kunna landa, jag återkommer. Jag kanske måste vända, jag tror eller nä jag vet inte vad som är bäst, jag återkommer.”

Nu blir jag som passagerare, livrädd. Nu är det inte turbulensen som är värst utan nu känner jag nästan att min rädsla och oro smittat av sig på piloten. Jag tänker att jag vill ha en pilot som vet vad hen skall göra, inte en som blir osäker när det blir en tuff situation.

Vad innebär denna metafor om vi ser det i en familjesituation?

Vi kan likna det vid när föräldrar kämpar med att försöka hålla fast i sina gränser och regler. Tex när vi försöker hålla fast vid ”skärmtid”.

Skärmtiden är slut, vi stänger av, barnen blir upprörda,

Du ser och känner hur ledsna, arga och upprörda de blir. De gråter och skriker. Det smittar av sig och du blir olycklig med ditt beslut och även om du vet att det är rätt egentligen så blir du osäker. Du säger kanske, "ja ja ok ett avsnitt till eller 5 minuter till bara."

Men sen efter 5 minuter är känslorna kvar. Då är det lätt att istället bli reaktiv, nu har du ju gått dem tillmötes…du säger att "nu får det räcka, sluta skrika, nu har du fått se ett avsnitt till!"

Missförstå inte, det handlar inte att vara sträng och säga "NEJ, ingen mer padda!"

När våra barns oro eller oförmåga att reglera sina känslor tillåts smitta av sig på oss föräldrar, då blir vi den osäkra piloten. Då får vi barnen att känna samma sak som passagerarna - att vi som ledare är oroliga och osäkra. De blir då inte oroliga för turbulensen utan oroliga för att vi inte verkar veta vad som är bäst, då känner de att de måste försöka ta kontroll.

Vad önskar vi av en pilot

Jo, att piloten ser och bekräftar vår oro och rädsla, men samtidigt inte går in i den, utan lite mer distanserar sig från den.

Säger ”Jag hör att ni skriker, att ni är rädda och oroliga, jag förstår det. Det är naturligt att känna så. Ni har inte den erfarenhet och vana, som jag har. Så det är fullt begripligt, jag förstår era känslor men jag har koll på detta. Ja, det är disigt och turbulent det stämmer. Men jag vet hur jag skall hantera denna situation, vi kommer att landa som planerat. Jag är lugn med det."

Här hör vi ingen ”smitta” ingen ”reaktivitet”. Om vi omsätter detta till TV tittandet.

"Jag ser att du är väldigt upprörd, det är helt förståeligt. Jag vet hur mycket du tycker om att titta på tv. Nä, vännen vi skall ändå sluta titta nu, det är mitt beslut. Men jag hör att det är jobbigt för dig. Du får vara upprörd, gråta och bli arg, det är ok. Jag kommer ändå hålla kvar vid mitt beslut. Jag vet att det kommer att bli bra."

Nu finns det massor av olika situationer, missförstå inte, detta handlar inte om att vara sträng och säga nej och aldrig. Inte heller om att inte visa känslor och låtsas veta bäst. Utan om att vara piloten i vardagsturbulensen - som ser, lyssnar och tar barnen på allvar.

Så nu över till dig, var detta hjälpsamt? Är något du känner igen dig i och kan relatera till. 

Sköt om dig!