Går du på autopilot?

Hur närvarande är du i ditt eget liv? 

Att vara närvarande, att känna in och reflektera är något många av oss gör alltför sällan. Vardagen rusar förbi och vi är ofta så upptagna av att göra och fixa att vi nästan missar livet.

Jag vill ge ett exempel, där jag stannade upp och hejdade min annars automatiska reaktion. 

Min yngste son var ovanligt tyst en lång stund. Jag förstod att han var upptagen, sannolikt med något han inte ville att jag skulle upptäcka. När jag ropade kom han glatt springande. När jag såg hans utsträckta händer var min första tanke: Åh nej! 

Jag skulle precis börja... "Vad har du gjort, hur tänkte du, var satt du, har det blivit fläckar....osv."

Men så hejdade jag mig. Satte mig ner på huk, såg de lyckliga små ögonen och hörde honom glatt säga "Mamma smaka, dom e jättegoda" och så höll han fram sina händer med chokladkladdiga fingrar. 

Han hade hittat en guld/chokladpeng, men hade inte lyckats så bra med att få av papperet. För den som undrar så avstod jag  från erbjudandet. Han smakade lite till sen tvättade vi händerna. Han visade var han hade suttit och förutom ett väldigt kletigt godispapper så var det inget övrigt kladd. Självklart pratade vi om det som hänt och hur han kan göra nästa gång.

Men det blev ingen höjd röst, inga tårar, inget tillrättavisande, inget abrupt slut på glädjen. Inte heller något dåligt samvete senare på kvällen för mig. Jag hade inte bara reagerat utan varit närvarande i stunden och handlat medvetet. 

 Inom mindfulness pratar vi om SOAS

• Stanna upp
• Observera
• Acceptera 
• Svara eller Släppa.

Det handlar om att stanna upp, observera det som händer och känna in. Alltså inte omedelbart reagera på rutin och autopilot.

Jag lyssnade på överläkaren i psykiatri, författaren Anders Hansen när han intervjuade två läkare som båda arbetade på IVA. De samtalade om den stress som uppstår i akuta situationer och hur de lärt sig hantera den. De pratade om vikten att känna in kroppen, bli varse exempelvis hög puls eller andra kroppsliga förnimmelser som signalerar stress och som i sin tur skickar signaler till hjärnan att agera snabbt. I dessa lägen får man gärna tunnelseende. Läkarna berättade att dessa förnimmelser/känslor är ett tecken för stanna upp, observera och bredda perspektivet - ut ur tunneln. Inte bara kasta sig över det som är mest iögonfallande, exempelvis en synlig blödning. Detta tränar sjukvårdspersonal på.

Att sedan acceptera det som är och vara i nuet. Att göra det innebär inte att värdera något som okej eller inte. Utan vi tar helt enkelt bara ta in det som är. Det handlar om att bli medveten om vad vi faktiskt kan och bör påverka - svara på och vad vi behöver släppa.

Alltför ofta låter vi det som hänt, det vi inte kan ändra på, påverka vårt mående och vårt liv. Det kan handla om verkligt tuffa och svåra händelser, sorg och saknad. Eller känslor av misslyckande och tillkortakommanden, där vi låter tankarna ta över och styra oss. Vi tar våra tankar som sanningar.

Björn Natthiko Lindeblad skrev "Det jag värdesätter mest av allt från sjutton års andlig träning på heltid, är att jag inte längre tror på mina tankar."

Det är inte lätt när vi är mitt uppe i livet, något är jobbigt och kräver energi. Men, det är då vi behöver öppna upp och skapa medvetenhet kring det som är. Det är sedan därifrån som vi kan fatta medvetna beslut. 

Ofta använder jag detta i trafiken när någon kör, enligt mitt tycke, vårdslöst. Tidigare kunde jag bli arg och upprörd. Idag kan jag oftare stanna upp och lägga märke till känslorna som drar igång. Jag konstaterar relativt omgående, att detta kan jag inte påverka, här handlar det om att vara tacksam för att inget hände och sedan acceptera och släppa. 

Hur går dina tankar kring detta? Tränar du på att stanna upp och vara närvarande?